Cinderbloom

2014-07-14
21:47:28

Så enkelt, men ändå så svårt
 
Idag är en sådan dag då jag undrar: "Varför i hela världen skulle jag välja att bli undersköterska?!". Man stressar 24/7, hinner knappt sitta ner då man inte är tvungen att ta rast (enligt lag), men under rasten kan man ändå inte koppla av då man har sådär 1678 saker i huvudet som man tänker att man ska göra, och vill hellre bara gå ut i arbetet igen och göra bort allt.
 
Diskuterade med en före detta klasskompis från gymnasiet då vi var på samma arbetsplats, och påbörjade vårat första sommarjobb som undersköterska hur det gick på jobbet. Vi hade båda haft samma upplevelse en gång. Efter jobbet hade vi brustit ut i gråt. All stress, allting som gick snett för att man var ny, för att man inte fick hjälp av sina kolleger, för att man mådde dåligt då vissa inte fått den hjälp den behövde eller för att de människor som man tagit hand om hade det riktigt svårt och det bara är psykiskt jobbigt att ta hand om dem, eller att någon gått bort.
 
Alla arbeten är väl stressiga, men är detta acceptabelt? Hur länge har inte undersköterskeyrket funnits i världen? Varför är det fortfarande såhär? Är vi för mesiga? Vågar vi inte stå upp och säga att vi behöver förändring? Är vi för stolta för att be om hjälp?
 
Sedan när man ska sova kan man inte sova för att man stressar över allting, har man gjort allt man ska? Fick alla sina mediciner? Vad var det jag skulle komma ihåg till morgondagens arbetspass? Inte nog med det, så drömmer man också om jobbet.
 
Åh! Långt, tjatigt och surt inlägg, beklagar. Men det är skönt att lätta på trycket någonstans. Och alla dagar är såklart inte lika jobbiga!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: