Cinderbloom

Jag tittar ut genom fönstret, men ser inte mer än gatulyktor. Mörkret har fallig, och plötsligt känner jag mig så ensam, så liten och så rädd.Världen blir så annorlunda när det är mörkt, folk som man aldrig ser på dagen dansar på gatorna om natten.
Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad, så jag tog min jacka och fick ut. Det var fullmåne, stjärnorna lyste och jag hörde en hund yla någonstans i fjärran. Annars var det tyst, och jag hörde bara mina fotsteg i gruset.
Mina andetag bildade en spöklik dimma som formades till olika saker. Ena sekunden var dimman en vampyr, och andra sekunden var det en kniv. Jag var rädd, rädd för det mörka mellan träden i skogarna omkring mig. Rädd för att någon förföljer mig. Men jag fortsätter att gå, jag går så mycket så mina ben nästan börjar brinna. Jag kom ut ur skogsvägen och kom till en asfalterad väg som leder in till stan.
En vil körde förbi mig och blände mina ögon, och återigen blev jag blind i mörkret. Jag såg vägens linjer och började gå. Här fanns inte längre någon skog att vara rädd för, bara stora gröna ängar. Fast på natten var inte ängarna gröna mer, utan mer som gråa livlösa platta ängar. Hur nu en äng, som är så full med färger, liv och gläde kan bli så livlös förblir nog alltid ett av nattens mörka mysterium.
Rädslan kröp upp genom ryggraden och satte sig på min axel igen. Rädslan för en mördare, en björn eller en våldtäcksman.
- Hej på dig du lilla söta barn... Viskade Rädslan i örat på mig, på ett sådant sätt som fick varenda hårstrå på min kropp att resa sig, likt döda som reser sig ur sina gravar.
- Försvinn, sa jag och smällde till den lilla demonliknande varelsen så att den flög iväg, och slutligen försvann.
Vid det här laget har jag kommit fram till stan, som var full av liv. Kärlekspar höll varandra i handen, och skrattade. Men kort därefter skrek de till varandra och slängde vinflaskor. Jag tittade åt andra håller och såg en gammal man ligga på en parkbänk med en flaska i sin hand. Stackarn fyllde hela gatan med en stank av alkohol och urin.
Efter ett litet tag kom jag fram till ett par lägenheter. Balkongerna var fulla med ungdomar som rökte och drack öl. En tjej spydda utanför dörren och en annan stod på balkongräcket och tänkte hoppa ner, men en kille lyfte ner henne och höll om henne. Jag suckade och tittade på Rädslan som vågat ta sig tillbaka, men gömde sig bakom mina ben.
Vägen hem gick snabbt, Rädslan höll sig borta och dimman och dess olika skepnader höll mig söllskap.
Jag kom in till värmen i huset, och en trött mamma mötte mig i hallen.
- Var har du varit?! Skrek hon desperat.
- Ute, svarade jag och gick upp till mitt rum med Rädslan hack i häl.
Jag kröp ner i min söng och somnade med Rädslan bredvid mig, som nu mera är min skyddsängel.