Låg i morse i sängen och tänkte på hur jag längtade tillbaka till när jag var runt fjorton år gammal. Det var så himla mycket roligare då, jag var singel, gick på fester, smög ut om nätterna, hängde med kompisar dagarna långa, hade alltid så himla roligt. Men jag hatade tiden då när jag var där, jag längtade tills att allting skulle bli som det är nu, och nu när jag lever det som jag längtade efter då vill jag bara tillbaka till då. Även fast det var helt skit i skolan, halvt mobbning och mycket bråk med mamma och möten på både social, skola och psykiatriker, så var det så värt det. Det var så roligt, och jag kommer nog aldrig glömma den tiden.
Visst är jag lycklig nu också, jag har pojkvän som älskar mig, en hälsosam och fungerande relation med min mamma och det går skitbra i skolan. Men det är inget "action", inget äventyr.
