Cinderbloom

Satt just och läste en kompis blogg, det stod en massa sorligt där och jag blev faktiskt ledsen själv också, även fast hon och jag inte är så nära så känner man så mycket empati och vill liksom vara där, you know?

Jag började tänkte att varför i hela friden är jag så himla lyckligt lottad? Visst är jag glad över det men, varför? Typ alla jag känner har det eller har haft det ruskigt dåligt, misshandel, dålig ekonomi, våldtäckter, alkoholism, allt möjligt. Det enda "dåligt" som jag har varit med om är att morsan och farsan har bråkat när jag var yngre, vilket inte heller var sådär himla farligt, tycker jag inte i alla fall nu, och sen att jag har haft det jobbigt med skolan och bråkat med morsan en massa. Men det där är sånt där vanligt tonårsliv?

Varför har inte jag blivit misshandlad? Varför har jag det så bra hemma, när det finns så himla många som har det så dåligt? Säkert över halva befolkningen i världen som har det någolunda dåligt hemma.

Jag hoppas, hoppas så mycket, att mina barn får ha det lika bra som jag. Och jag är så jävla stolt över att få kalla mina föräldrar för min mamma och pappa, för dom har alltid varit där och jag skulle aldrig vela ha några andra föräldrar än dem. De har varit otroligt fantastiska :)

 

Sen så hoppas jag såklart att det går bra för alla mina vänner, och även alla dem jag inte känner :)

 

Fan vad poetisk och djup jag blev helt plötsligt, måste nog bero på ölen... säger vi ;)